Frölunda: From underachiever to top of Europe
Frölunda från Göteborg spelar sin femte Champions Hockey League-final den 4 februari efter att ha vunnit tre europeiska titlar. Med de två SHL-titlarna (2016, 2019) skjuter klubben, som tidigare var en evig underprestation, nu för sitt sjätte mästerskap på lika många år. Vi försöker förklara varför.
De som har följt Frölundas europeiska CHL-framgångar på långt håll kan ha känslan av att klubben från Sveriges näst största stad alltid har legat i toppen. Ingenting kan vara mer vilseledande. Sanningen är att få klubbar i Europa har varit så mycket upp-och-ner-och-upp-igen som den som kommer att möta Mountfield Hradec Králové i Champions Hockey League-finalen i den tjeckiska staden den 4 februari.
För att förstå det moderna Frölunda HC behöver vi gå tillbaka i historien. Västra Frölunda IF, som klubben kallades i sin ursprungliga form, blev en elithockeyklubb i början av sextiotalet. På den tiden var Göteborg enbart en fotbollsstad. Inga spelare av kvalitet utvecklades på Sveriges västkust och det fanns ingen riktig hockeystadion. I stort sett alla spelare fick värvas från norr och hemmamatcherna spelades på en tillfällig rink på Ullevi fotbollsstadion.
Pionjäreran avslutades med klubbens första nationella titel 1965, och framgångarna ledde så småningom till byggandet av stadens första hockeyarena 1967, Frölundaborg. Medan Frölunda omedelbart blev Göteborgs vinterälsklingar (spel på Ullevi bevittnades ofta av över 20 000 publik, medan Frölundaborg med 10 000 sittplatser ofta var slutsåld över kapacitet) skulle det ta ytterligare 36 år (!) innan klubben – nu känd som den Frölunda Indians – skulle vinna sitt andra nationella mästerskap, 2003.
Det var många magra år mellan 1961 (när uppgången till toppen började) och 2003. Med några få undantag (nådde nationella finaler 1980 och 1996) präglades större delen av klubbens existens av ekonomiska utmaningar och ofta till och med misskötsel, dålig rekrytering, ständiga förändringar i ledarskap, samt på coaching och lednings- och styrelseposter.
Frölunda nådde en historisk bottennivå när klubben degraderades från Sveriges högsta liga 1984, och kom tillbaka först efter fem säsonger, 1989. Ibland var situationen så dålig att klubbens existens var tveksam, särskilt kring 1984, då Frölundas hockeydivision lämnade gamla Västra Frölunda IF, som under många år även omfattade fotboll, handboll och bowling.
Även om det skedde en synlig sportslig förbättring i mitten av 90-talet, avslöjades det senare att uppgången på isen (som ledde till den svenska finalen 1996) var ett resultat av skumma finansiella aktiviteter där klubben delade ut lukrativa kontrakt som bl.a. pengar som verkligen inte fanns där.
Allt detta ledde till rättsliga rättsfall där flera klubblednings- och styrelsepersoner ställdes inför rätta, och några dömdes.
Som ofta är fallet leder svårigheter till positiva förändringar i attityd och personal. Efter rättegången skrapades Frölundas kassa, men klubben hade några lovande unga spelare på väg upp genom systemet. Eftersom det inte fanns så mycket pengar till extern rekrytering fick ledningen och tränaren Conny Evensson förlita sig på ungdomar som Henrik och Joel Lundqvist, Magnus Kahnberg, Jari Tolsa, i kombination med veteranerna Niklas och Mikael Andersson, Patrik Carnbäck, Tomi Kallio och Ronnie Sundin .